Förnekelsens kraft

Det regnar och jag tittar igenom mina gamla fotoalbum.Jag har inte gjort det på ett tag och jag slås av den oemotståndliga "low-tech" charmen som bor mellan de gula inplastade sidorna. Där sitter vi, står, ler och fånar oss i  partyhattar under en baldakin av lanternor och serpentiner. Där syns morfar i en elegant "mad man" kostym draperad framför hans fabrik-nya Ford Escort och bredvid finns kortet av farfar med knickerbockers som håller stolt upp den där olyckliga forellen jag ofrivilligt fick på kroken när jag var 5.

Jag kommer ihåg känslan den dagen när "fiske-olyckan" inträffade. Tidigt på morgon hade vi grävt efter maskar och jag hade sett fram emot att ta med de till sjön. Alla tycker ju om att bada, visste jag, och antog att det även gällde maskar. Men det blev inte riktigt så som jag hade tänkt mig. Inte nog att jag fick vara med när farfar trädde en oskyldig mask på kroken. Han dessutom kastade den långt ut i sjön och instruerade mig att veva försiktigt för att lura fisken som hade gömt sig i vassen och väntade på sin lunch. Det tog mig ett bra tag för att förstå vad som pågick och jag insåg med förskräckelse att vi inte hade kommit till sjön för att bada maskarna. Ännu värre var det nog att den sprattlande forellen på kroken inte hade någonting gemensam med en fiskpinne. Det var tingens dödlighet som trängde sig på den dagen och det hände någonting med mig. Min självklara trygghet och otestade tro på livets osårbarhet började flagna.

"Det är livet", tänker du säkert. "Så är det när man vaknar upp ur barndomens naivitet", säger du. "En illusion helt enkelt", påminner du mig. "Och visst är det så" svarar jag dig. "Men en förlust är alltid en förlust och det gör ont oberoende vad någon annan säger".

Jag kände mig osårbar i min 5-åriga värld innan "fiske-olyckan". Det var någonting som gick förlorat den dag. Många saker kan man bara förlora en gång i livet. Oskulden, en far eller en mormor till exempel. En dag händer det något och sen är de borta - för alltid. Det där med osårbarhetens illusion verkar annorlunda. Det är som om den envisas med att hålla sig kvar oavsett hur många gånger man har tvingats genomskåda den. Den smyger sig in i psykets vrå och döljer sig där som hopp och förnekelse.
En 5-åring lär sig förstå att en mask ska dö för att vi ska äta en fisk. Magnus, en student med stora drömmar, lägger märke till att skolavslutningens självförtroende inte håller när han inte kommer in på utbildningen. Linnea - en, med rätt, kaxig och stolt nyutexaminerad ekonom - är arbetslös och Linus, en ensamstående far får oväntat lämna en "säker" anställning när bolaget omorganiserar.
... Osårbarhetens illusion flagnar...
Marie och Henrik har varit gifta i 34 år när de bestämmer sig att gå skilda vägar. Anna kan inte få barn och Rikard bryter helt och hållet kontakten med sin mor. Saras första barn-barn visar sig ha en sällsynt sjukdom och Gustav får åldersdemens
... Osårbarhetens illusion flagnar...

Att vara människa är att vara sårbar! Oberoende om vi medger det eller vågar känna det! Men ibland, tack och lov, tillåter vi oss ändå att frossa i den där härliga overkliga känslan av förnekelse. Vi njuter ohämmad av den lycksaliga illusionen att vi, trots allt, har koll på saker och ting. Att vi har uppnått en lagom trygg nivå någonstans eller tillsammans med någon. Och vet du vad? Kanske har vi det också - om än en kort stund.  "Carpe Diem" säger jag. "Carpe diem!"

Jag är i alla fall tacksam för min uthålliga illusionsförmåga. För det som är så mänsklig och okuvligt positivt med förnekelsen. Jag tänker fortsätta trotsa det som smyger på sig gång på gång med avsikt att avslöja osårbarhetens chimär. Jag tänker helt enkelt tillåta mig själv att känna mig skamlöst osårbar i min oundvikliga sårbarhet.









   

Att veta vad man vill

Äntligen är det helg och jag har hittat tid att prata med dig. Lördagar är mycket speciella dagar tycker jag. Jag varvar ner - det vill säga jag slutar hålla andan och börja dra 1-2 djupa andetag per minut. Jag gör det sista (som jag inte har hunnit i veckan) och när jag står i kön på mataffären i stressade storhandlares sällskap kan jag bli varse att helgen egentligen redan är "på mig". Men lördag är ju bara dagen före söndag, tröstar jag mig. Det är på söndag jag ska med rätta kunna förvänta mig att helgen definitivt har infunnit sig. Det är då helg-lyckan ska blomstra som mest ohämmat och där "Thank God it's Sunday"-glädjen sköljer över mig. Och det gör det också - en kort stund - innan jag bli påmind av en ivrigt planerande medmänniska att det är måndag efter söndag och att det finns faktiskt ett LIV efter helgen som kräver mitt deltagande.

Men vet du vad? Nu är vi här och jag har sett fram emot att prata med dig. Jag sitter på min lilla balkong bland nyplanterade kryddor och blommor och njuter av värmen. I hörnet mot muren har jag placerat en blyg början till en, enligt lilla-plastlappen, "lagom-ambitiös" sorts klematis. Den ska inte växa för fort och inte hur ohämmat som helst och då verkar lagom-ambitiös ytterst rimligt. Den ska ranka sig disciplinerat, snyggt och prydligt runt ett klätternät som jag har satt upp. Jag har tänkt mig att den ska täcka mitt lagom snygga vindskydd och sen böja sig graciöst åt höger längs balkongräcket. Sen ska han, det känns faktiskt som en han - vindla sig fram i sin blommig prakt och möta en liten lagerblads-buske som hukar framför pelaren som håller min granne ovanpå på plats.Det är i alla fall det jag har tänkt mig.

Nu är det här en balkong och både du och jag kan ju fundera om jag har för stora förväntningar på min "baby-klematis"? Ett ögonblick nu! Jag vill påminna dig som rynkar din panna att det är just DET klematis är till för! De ska klättra, ranka sig och bre ut sig graciöst. De ska med glöd och livslust täcka allting i sin väg och skapa glädje med sin blomstrande prakt! Det är väl inte för mycket begärt av en klätterväxt och jag är säkert att lill-klematis skulle hålla med mig där. En klätterväxt vill klättra och ranka - det är dess natur. Det är det den är bäst på och när man är bäst på någonting då måste man vilja göra det också!  Eller? Jag litar på att jag har en  motiverad klätterväxt! Att den kommer att vilja klättra, ranka och vira sig fram i det - om än en smula begränsat balkong-liv som jag tillhandahåller för den. Det innebär att den inte ska klättra hur och var som helst! Nähä du. Den ska ranka sig PRECIS där och hur jag har tänkt mig och jag kommer att styra den rigoröst åt det håll. ... Undrar vad min motiverade om än oerfarna klematis tycker om det? Undrar vad den skulle vilja göra om den fick önska fritt?

Nu är jag ju ingen klematis men jag kan känna igen mig. En vän frågade mig i veckan: "Vad vill du göra med resten av ditt liv?" Jag andades in och ville just svara att jag var den och ville det, var duktig på det och ville jobba med det här och kanske det där... när jag fångade mig mitt i meningen. Bra fråga! Vad vill jag - egentligen? Och hur kan man någonsin veta vad man verkligen vill? 
Precis som hos min klematis är vissa saker givna. De finns djupt inbäddade i mitt DNA. En klätterväxt klättrar, slingrar sig runt det som erbjuder sig som ett lämpligt fäste och brer ut sig i sin blomstrande prakt till allas glädje. Det är naturligt att göra det - det är dess natur. Samma borde gälla för mig tycker jag. Jag är, och kan bara vara, den jag är och utifrån min natur slingrar jag mig, brer ut  mig och klättrar i min blomstrande prakt runt det fäste livet erbjuder mig. I den bästa av världar skulle jag leva ett liv och gå till ett arbete där jag kan vara mig själv, där jag kan tillföra det jag är bäst på och blir uppskattad och ersatt för den jag är. Så varför är det sällan så? 

Vet du vad? Det har nog med balkongen att göra. Min balkong är ingen optimal miljö för en klematis. Hur välvillig och tålig den än må vara. Den kommer att växa! Den kommer att spira och slingra sig  längs nätet och balkongräcket men den kommer nog inte helt och hållet till sin rätt. Klätterväxter är alltid klätterväxter men i olika miljöer blir de till det som är optimalt just där. På min balkong blir det en sak, vild i naturen en annan och i djungeln blir det Orkidéer istället. Så kanske ställer jag fel fråga? Det kanske inte handlar om vad jag vill göra framåt. Kanske bör jag fråga mig själv i vilken miljö och tillsammans med vilka människor vill jag vara mig själv för resten av mitt liv?
 

Välkommen till min virtuell-extroverta kafferast-blogg

Välkommen till min kafferast-blogg.

Det är inte självklart att du och jag är här. Här och nu på en virtuell sida någonstans i en "cloud" eller någonting liknande. Så välkommen och tack att du hittade till mitt moln!

Jag vill prata om livet. Det ska vara "korta tankar" som får plats under en rast. Kort och gott lite "sund-förnuft-i-vardagen-reflektion. Det här ska vara ett ställe vi kan sätta oss tillsammans med en kopp kaffe eller ett glas vin i handen och spåna kring det mystiska, utmanande, ologiska och svårfångade äventyr att vara människa. En Pilgrims dagbok helt enkelt och jag är hedrad om du vill vara med. 

Många människor bloggar nuförtiden, påstår mina barn. Det är enkelt och kul och du borde testa det här, har vännerna föreslagit. Det är meningsfullt med mötesplatser och det finns många som vill "prata" säger min kollega. Visst - det är många som pratar. Undrar bara hur man ska orka och hinna lyssna! 
Förstås låter det bra med att mötas - behövs mycket mera av, tycker jag. Dessutom verkar det ... funktionellt att träffas "där ute". Eller - kanske ännu bättre - det verkar mysigt att träffas "här inne". Så ingenting fel med att starta en blogg. 

Att blogga kan i för sig verka lite ... introvert? Men varför inte kalla det för virtuellt-extrovert då? Kanske mindre laddat?

Jag vet inte om du har tänkt på det men det är inte lätt att vara INTROVERT nuförtiden! En tredje del av populationen anses vara introverta och det är inte lätt för en person med introverta behov att leva i dagens extroverta verklighet. EXTROVERT är den moderna livsstilen. 
Vi ska vara utåtriktade, social intelligenta och relationsorienterade. Vi ska njuta av att samarbeta, bolla med varandra och omgås med kollegor, vänner, bekanta, kunder, familj och gamla mostrar. Man ska kommunicera stilfull och vältalig och vara uppkopplat och tillgängligt jämt. Man ska vara medlem i grupper hit, föreningar dit, nätverk åt höger och fb åt vänster och man förutsätter att allt det där ska generera energi och välmående. 

Jag vet inte hur det är för dig men jag blir utmattad bara jag skriver om detta. Enligt MBTI (personlighetsskattning) är jag lite mera introvert än extrovert. Jag rör mig lite upp och ner på skalan, som alla gör, men hamnar mest runt mitten. Jag är alltså lite mera introvert och det är inte farligare än att jag behöver tid att fundera för mig själv ibland. Jag har helt enkelt behov av att "tala med mig själv". Jag fyller på mina batterier när jag kan stänga dörren och vara ostörd. Du kanske undrar om man är asocial då? Nej - det är jag definitivt inte. Jag älskar vara med andra men jag har behov att vara själv ibland. Jag får energi av att reflektera, att stanna upp mitt i vardagen och "logga ut" från all buller runtomkring mig. Du kanske ler nu? Känner du igen dig själv eller någon nära dig? 

Då så! Till alla introverta och extroverta livs-pilgrimer. Välkommen till min virtuell-extroverta kaffe-rast-blogg.

OM du vill veta mera om introvert/extrovert titta:
http://vdtidningen.se/det-perfekta-laget-mixar-introverta-och-extroverta/ 
https://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts